Konsten att diskutera på internet

Jag är stark i min övertygelse, men också ödmjuk inför min kunskap. Med en kombination av dessa brukar jag mer än ofta hamna i lägen där jag diskuterar, tar in och lär mig mer. Även om det i detta inlägg handlar mest om politik är det något jag applicerar på alla delar av mitt liv. Varje möte med en människa leder mig framåt och tillsammans gör vi varandra större. Det här är sant sen några år tillbaka, när jag kom fram till att jag skulle undvika att försöka vinna en diskussion. I samma sekund som jag iklädde mig denna simpla filosofi blev det mycket enklare att samtala med människor. För när jag inte hade investerat någon stolthet och prestige, kunde jag plötsligt lyssna och ta in. Det ska väl erkännas att det händer att jag faller tillbaka i mitt gamla mönster, men det är en strävan.

För det mesta är de människor jag stöter på av en liknande inställning. Att vi bildar en enhet, delar och bygger varandra. Det är dock lite andra regler som gäller på internet. Här är en diskussion som uppstod häromdagen som jag ville dela med mig av. Som ett exempel på ordväxling som inte gjorde att någon av oss växte i vår intellektuella själ.

Allt började med att en vän i mitt flöde delade ett inlägg som var kritiskt mot Lövfen. (Jag har alla former av människor i mitt flöde, för jag tror att jag genom utsättandet för motsättningar och andra tankar kommer jag att utvecklas framåt, istället för att utvecklas instängt i en bubbla.)

Den här typen av inlägg brukar ofta leda till att jag ställer frågor. För att försöka lära mig mer. I detta fall formulerades det hela ”Vad är det orimliga i Stefans hållning då? :)”. Svaren lät inte vänta.

Här ska erkännas att det kräver en del ansträngning och tankeverksamhet för att inte med uppkavlade ärmar huvudlöst kasta sig in i det rallarslagsmål som det bjuds in till.

Det är orimligt lätt att falla in i mönstret av att verbalt bruka våld mot varandra. Speciellt när något så provocerande som 40 minuters väntan får den här typen av kommentarer.

Här gränsar jag till att falla in i sarkasm och derailande av samtal, men det är som sagt svårt. I andra delen återgår jag till att vara saklig och försöker med tråden-i-synålen-precision uttrycka vad det är som fångar mitt intresse. Det jag vill få svar på för att kunna göra en intellektuell och rationell bedömning om min världsbild kanske är felaktig. Mina tappra försök till trots så får jag inte mycket tillbaka.

Hen vill inte gå först. Men jag är inte sämre än att jag kan bjuda till. Detta trots att flödesschemat i samtalet ser ut så här:

Person röd kommer med påstående
Jag frågar hur hen menar
Person röd säger ”Allt” och Person Grön slänger in ett personangrepp.
Jag förtydligar min fråga
Person röd säger att jag ska förklara mig och ge argument till varför det som person röd tycker är fel. Detta trots att jag aldrig uttryckt vad min åsikt i frågan är.

Så jag ger mig på ett försöka att sakligt och neutralt uttrycka sådant som jag anser att regeringen gjort väl.

Jag får vänta lite drygt 16 timmar på nästa responsen och önskan att spegla Person röds tidigare observation att tystnad är något dåligt växte sig stor under tiden. Det kliade i fingrarna på ett sätt som inte ens barndomens nyponkrig i brännässlor kunde mäta sig. Jag blev mer och mer förväntansfull. Var det så att svaret dröjde för att personen i fråga faktiskt försöker formera sina tankar och uttrycka dem. Är det möjligtvis så att det är själva formuleringen och det faktiska nedtecknandet av början på ett gemensamt utbyte bara är en större ansträngning för henom än för mig. Men naivt vore det väl att tänka sig att det här skulle riva ner de kommunikativa barriärer som i vilket fall hälften av oss försöker bestiga.

När 16 timmar passerat blinkar den lilla jordgloben uppe till höger på facebook till och nere i vänster hörn kan jag läsa att person röd svarat! Med hast skyndar jag mig för att se resultatet av 16 timmars ansträngningar.