Allt började i samband med ett styrelsemöte. Charlotte berättade om det tysta och outtalade men samtidigt å så bittert och obevekliga krig som pågick hemma i kollektivet när det kom till hur besticken ska vara ordnade. Under hennes beskrivande av denna passiva konflikt fick jag känslan av kalla kriget. Känslan av att allt när som helst kan implodera samtidigt som ingen av parterna vill göra annat än att hålla positioner och se till att det blir rätt. Nu kan väl förvisso inte konsekvenserna likställas, atomkrig och världens undergång är trots allt snäppet över en verbal fight i en lägenhet.
Men det fick mig att fundera. Hur besticken ordnas har nämligen var ett helt obetydlig inslag i mitt liv. Hade jag missat en vital del av vardagspusslet? I takt med att tankarna flöt kring det hela insåg jag att det faktiskt är något som vållar mig frustration, när jag väl tänkte på det. För vår bänkdiskmaskin är precis över besticklådan och tvingar mig att varje gång böja ner mig för att undersöka i vilken ordning matverktygens skinande metall ska ligga i.
Hur skulle denna nyfunna livsproblematik lösas? Hur skulle jag någonsin finna ro igen? Jag skulle för alltid vara blottad inför detta enorma kval utan någon som helst räddning. För det var, till skillnad från den tidigare beskrivna kamp där samtliga hade en bestämd åsikt om vilket ordning som är den enda rätta, helt egalt för mig. Jag skulle alltså aldrig rimligtvis kunna skapa samma intima närhet till frågan och därmed påeldad av min rättfärdighet minnas följden. Lämnad i detta limbo utan räddning, dömd att för evigt böja mig och irriteras över detsamma, kom plötsligt en ljusglimt!
Jag kom att tänka på den låt som Tyskarna från Lund gjorde till det svenska kocklandslaget! Låtar, texter, melodier och rytmer sätter sig i minnet! Frihet! Allt jag behövde göra var att ordna om lådan så att den matchade låten som enträget upprepar mantrat om ”kniven, gaffeln, skeden.”
Från denna uppenbarelse var steget till handling kort och bespisningens hjälpmedel låg i en ordning som går att minnas. Vilket också haft sidoeffekten att jag varje gång monotont och synthigt står och mummelsjunger, ”Kniven gaffeln skeden Schweden Schweden Schweden. Mumsfillibabba”, som jag plockar ur diskmaskinen.
Harmoni var uppnådd. Detta, om än minimala och yttepyttiga, problem var ur världen. För alltid skulle det nu råda lugn. Det var i vilket fall vad jag trodde. För när jag någon månad efter denna omstrukturering stolt berättade för Nela vilken skillnad det gjort för mig fick jag bara ett. ”Jo, jag märkte att du gjorde det. Det känns inte helt bra för jag kommer aldrig ihåg vilken ordning de ligger i längre och nu måste jag böja mig ner och titta varje gång.”