Mastodon är ett band som jag vare sig fastnat för eller gett en ärlig chans, men låten High Road har satt sig rejält. Som med många av mina nya influenser i det spektrat började det med att Jonas skickade ett par meddelanden på messenger utan innebörd för att sedan följas upp av detta låttips, med videon. Själva pitchen som användes för att sälja in den var att rollspel och lajv förekom och därmed var det per automatik häftigt. Jag lyssnade på den ett par gånger men den berörde mig inte särskilt.
Några månader senare skulle jag flyga hem från Indonesien och den turné jag varit på med Seventribe där nere. Den första flighten ville jag bara sova och eftersom att jag då inte prioriterade Spotify Premium och offlineversionen rent kostnadsmässigt var jag utlämnad åt flygplanets underhållningssystem. Efter lite bläddrande hittade jag albumet Once more round the sun där High Road är med och tänkte, ”varför inte”, innan jag slog på repeatfunktionen och somnade. Denna gång gjorde den större intryck, men inget bestående.
Nu, nästan två och ett halvt år senare var det en vän i flödet som ställde frågan: ”Hur ska jag ta mig an Mastodon? Vilka låtar ska jag börja med och på vilket sätt är det jag ska angripa bandet.” Jag hade då inte tänkt på låten sedan flygresan men valde att skriva en kommentar. ”Den enda låt jag riktigt fastnat för är ”High Road”.” Jag klistrade in en länk till videon då jag visste att även för honom var det visuella temat i videon relevant för hans intressen.
När jag väl hade skrivit som jag gjort kände jag mig dock som en bedragare. En posör. Jag hade ju inte lyssnat på låten så pass att jag kunde stå för den. Känslan av att stila utan att bottna fördjupades när flera andra hoppade in i kommenterarfesten och gav förslag på hur och i vilken ordning bandets olika album skulle avlyssnas. ”Ta Crack the Skye och lyssna på den i en enda sittning. Gör inget annat. Lyssna bara. Detta är inte lättsmält musik och du måste låta den komma till dig” och andra pretantiösa beskrivningar fick mig att känna mig liten och falsk.
För att värja mig mot eventuella påhopp och ifrågasättanden av hur och varför jag egentligen ansåg att det var den enda rimliga låten så började jag lyssna in mig. Fånigt, minst sagt, men min ängslighet överträffade min självsäkerhet och jag började bygga ett försvar mot min väderkvarn. Detta var 174 lyssningar sedan. Jag har nästan inte lyssnat på något annat under de senaste 30 dagarna och jag kan inte förklara varför den plötsligt blev relevant efter så många gånger. För vid det här laget hade jag sett dem live (förvisso på avstånd när jag hjälpte Seventribe med en signering, innan jag hört en enda låt), blivit tipsad om dem, lyssnat på det frivilligt och aldrig riktigt fastnat.
Låten i sig är inte märkvärdig. Det är gitarrer som maler i ett anspråkslöst riff som minner mer om en vagga än en känsloyttring. Det är sång som mest kan beskrivas som monoton. Trummorna väldigt basic med ett parti finklinkande på den innersta delen av en cymbal som det mest upphetsande. Solot/mellanspelet är bara en förhöjd version av versen som är meningslös utan att falla ner i och bli en transportsträcka. Refrängen är ganska catchy men inget jag kommer på mig själv att sjunga när musiken har tystnat. Låten kommer inklädd i teflon för jag bär den inte med mig på något sätt när den inte är igång.
Ändå kan jag inte sluta lyssna.
Kanske är det för att det är svårt att göra något så förefallande banalt och samtidigt så besvärjande. Det är inte en låt som jag på något sätt vill geniförklara. Jag vill knappt höja den över medel. Men jag kan inte sluta lyssna.
De hade lika gärna kunnat valt något annat som visuellt intro till videon. Eftersom att det inte återkopplas till resten av videon på något sätt och kvinnligt kodade får ta en väldigt passiv roll som bakgrund i övrigt blir det hela väldigt slentrianmässigt sexistiskt. Dessutom störigt att just den typen av sexism ska knytas lite närmare rollspel/lajv och spela på en förlegad fördom.