I min kamp mot mitt stelnande som musikälskare, (kommer beskrivas i detalj i ett kommande avsnitt av Kanskedansen) så gav jag mig ut på spotify för att hitta ny musik. Spellistan ”French n´Heavy” lät lockande och när jag såg ett av Goijiras senaste alster på toppen förstärktes min känsla av att detta skulle bli trivsamt. Listan rullade på och ungefär varannan låt fick åka in på Kapoof samtidgt som jag också noterade att den är uppe i över 5100 låtar totalt.
Plötsligt kom det ett riff som fick mig att dra fingrarna från tangentbordet och bara lyssna. Otroligt simpelt. Nästan mer en rytm än en melodi. Sakta byggs ljudbilden upp, instrument för instrument för att slutligen låta trummorna blomma ut i en pukkavalkad som jag är otroligt svag för. Sången bryter in på samma gång och det är den argaste fransos jag någonsin låtit smeka mina trumhinnor. Ett primalvrål som kräver otroligt mycket teknik för att låta som att det inte finns någon teknik alls.
Jag alttabbade mig till spotify och slog om låten en andra gång direkt när första spelningen tagit slut. Nu när jag hörde den en andra gång kunde jag placera känslan. Det var som när jag hörde Bring me the horizon – Antivist första gången. Inte för att låtarna i sig är lika på något sätt men för att känslan av uppmaning är så slående. Det finns något som drar mig rent fysiskt och manar till aktion. Känslan omvandlas nästan till något lustigt när jag låter google, med varierat resultat, översätta texten inser jag att titeln på låten kan översättas till ”Gå med i upplopp”.
En annan aspekt av låten som triggade igång min språkintresserade sida är hur väl franska gör sig i growl. Min tes just nu är att det beror på att kontrast blir så stor mot det mjuka, lena och nästan högtravande som utgör min bild av franskan. Ungefär som att finska gör sig fantastiskt i skönsång, för att det blir så mycket vackrare när det kontrasterar mot bilden av ett hårt och kantigt språk.
Den övriga låtkatalogen kan också rekommenderas, men inget har den simpla råheten som just Rejoins L’Émeute har. Skivan ”St Charles” har namnet till trots väldigt varierande kvalite och flertalet låtar är tyvärr dåliga.
Om möjligt, lyssna utan att titta på videon första gången. Ta hellre Spotifyversionen. Dels för att du kommer rakt in i låten och dels för att när något försöker vara tufft visuellt så blir det lite pajjigt. Låt öronen vara första domare.