Nikotikotin och jag for till stjärnorna – del 1: Att svälja rök
Förord: Ikväll firar jag 4 veckor helt utan nikotin. Det vore fel att säga att det har varit lätt, men det är också utan rimlighet att påstå att mitt lidande varit värt skalders lovsång. Det jag däremot har gjort är att anteckna lite på resans gång för att det var lättare för mig, främst i början, att hålla fingrarna upptagna med skrivande. Så i 10 delar, med en del om dagen, kommer nu mina tankar och min väg till ett liv utan nikotin. Jag har dubbat den ”Nikotikotin och jag for till stjärnorna” och är kommer del ett: Att svälja rök.
Allt var egentligen förjävla dumt. Jag har förvisso inte någonsin hört någon säga ”Dagen jag började röka/snusa, var jag mig klyftigare än en apelsin!” Trots det är detta särdeles dumt.
Jag hade ganska precis fyllt 18 och var på väg att flytta tillbaka till Hallstahammar. Fötterna tog mig planlöst fram längs Växjös gator och i mitt stilla sinne funderade på vad jag skulle göra med den tiden som var kvar till dess att tåget skulle avgå. Tankarna seglade iväg till att jag hade fått prova en cigg för första gången bara någon helg tidigare och att någon då lite mytomspunnet pratat om ”Black Devil”, de svarta cigaretterna med smak av choklad eller vanilj på filtret. Eftersom att jag inte hade något att göra och dessutom var vuxen och fick, så gick jag och köpte mig ett av varje paket.
Att röka var något som direkt föll mig i smaken, alltså inte det där söta artificiella lagret på filtret, utan att dra rök ner i halsen som ibland rev, ibland smekte men alltid smakade gott. Det går inte heller inte att förneka att jag kände mig ohemuligt romantiserat häftig. Rökning har alltid och kommer nog alltid vara en statussymbol där rock, jag-bryr-mig-inte-attityd och dödsförakt gör att den som blossar på noll och ingenting ser lite häftigare ut. Undantaget är förstås om den som röker inte kan leva upp till imagen. Det finns inget häftigt i dödsföraktet om du ser ut som att du inte har något att förlora, det fungerar bara om du verkar ha ditt liv framför dig och inte ser ut att ha farit illa av det. Vanföreställningen av att rökning är häftigt är förstås något som jag helt rationellt förstår är befängt. För det finns få saker som är coola med att få ta del av den flora av hälsoproblem som rökning har att erbjuda, där fler än en dödar dig och de i din närhet.
Av alla möjliga karriärer som finns för mig så är nog hemlig spion inte en av dem, för jag var ganska kass på att dölja denna nya fritidssysselsättning för mina föräldrar. Bevisföring A; jag skulle sitta i sekretariatet tillsammans med min far när Liten spelade innebandy och jag tänkte att en cigg i halvtid skulle ingen märka. I retrospekt är det uppenbart att jag borde förstått att det kommer att lukta och att det inte finns en chans att jag kommer undan med det, eftersom att vi sitter bredvid varandra och pratar hela tiden. Situationen blev inte hjälpt av att jag gick till en mörk del utanför hallen där jag inte såg ordentligt, tände ciggen i fel ände och rökte filter i ett par bloss. Antagligen var jag hög på adrenalin, för det var inte på smaken jag märkte att glöden hettade cellulosa som jag försökte inhalera, utan uppmärksammades när jag blev smulig av tobak i munnen. En ny tändes och när jag slutligen valsade in i hallen hade matchen redan börjat, för tydligen har de bara fem minuters paus. Typiskt bra sak att ta reda på först. Jag hann inte ens sätta mig innan pappa frågade om jag hade rökt. Jag sa nej och vi båda visste att ingen av oss trodde på det.
Den första upplysningen om att rökning skapar lukt lärde mig dock ett och annat och utveckling uppstod. Någon vecka senare skulle mamma plocka upp mig i stan och jag planerade långt i förväg. Sista blosset tog jag 20 minuter innan avtalad tid och promenderade sedan runt för att vädra ur. När jag hade gjort det satte jag mig slutligen på en bänk för vänta ut de sista minutrarna och var orimligt nöjd. Det här var minsann inte svårt, jag hade lurat systemet och lyckats röka utan att någon skulle kunna märka det. När vi sedan satte oss i bilen var det första mamma frågade mig ”Har du rökt?” Min blick spärrades upp och jag undrade vilken form av magi och tankeläsning hon använde sig av. Jag sa nej och vi båda visste att ingen av oss trodde på det.
Så höll jag på i något år och ljög och smusslade. Efter det bestämde jag mig för att jag skulle vara ärlig med det, men fortsätta sköta det snyggt och diskret. Jag tror iaf jag blev mycket bättre efter de två första fadäserna.