Nikotikotin och jag for till stjärnorna – del 2: Att bränna tandkött
Det dröjde inte länge efter att jag hade börjat röka innan jag började snusa också. Jag nämnde i förbifarten att jag nog skulle köpa mig en dosa och prova någon dag till en kompis när vi satt och slanade. ”Varför vänta?” ljudade hans läppar samtidigt som handrörelsen öppnade locket och förde dosan fram mot mig. Argumentationen hade varit stark och jag plockade därför upp en av de tobaksfyllda påsarna, en Göteborgs Rapé lingon, och sniffade på den. Till skillnad från rökningen där jag hade arbetat på egen hand och tultat som ett barn mellan lärdomarna hade jag här min egen sensei. Kursen som han höll för mig där 03.00 kan knappast kallas för extensiv, men den var allt jag behövde.
Det var en förtrollande känsla att lägga prillan på plats. Först var det bara något obekvämt och torrt, men ganska snart började det bränna som vore den upphettad av syra. Det gjorde ont, men inte på det sättet som orsakar skrik och panik, utan det sättet som är uthärdligt och som får dig att vilja testa gränser. Som om du håller handen över ett ljus och bara vill prova hur nära du kan komma. När den började rinna så var smaken inte en fröjd. Det fanns toner som var attraktiva, men på det hela sammantaget kändes det svårt och kvalmigt.
Sensationen av smak, känsla och brännande varade i tio minuter innan den helt övertogs av nikotinet. Huvudet började kännas lätt och det kan närmast beskrivas som en hallucination. Inte för att det dök upp roliga färger och mönster, men för att det kändes som att jag leviterade. Det var som att jag drogs ut och blev längre, större. Jag hade fortfarande kontakt med stolen och den delen var tyngre än tidigare, men jag var samtidigt närmare taket. Det var lika delar hemskt och underbart och det var sista gången som nikotin skulle ha en så påtaglig effekt på mig. Visst har jag nickokickat någon gång efter det, men inte ens i närheten.
Idag är det väldigt otydligt när jag tog steget och passerade gränsen mellan att ta en cigg/snus och bli rökare/snusare. I början hade jag många tankar om att det var oproblematiskt, för det var bara något jag gjorde när jag kände för det. Det var inte som att det fanns rutin eller tvångsmässighet involverat. Tills jag en dag var där, i rutinen, i tvånget, i smygandet och det fenomenala i att alltid hitta utrymme för det. Hade jag och föräldrarna varit hemma hela dagen kunde jag smyga ut på balkongen på natten, när de somnat för att det kändes som en omöjlighet att ha gått och lagt sig utan att ha tagit en enda cigg på hela dagen. Det uppstod en kreativitet och uppfinnarlusta på oanade höjder, för även om jag sagt att jag inte skulle ljuga om det mer, hade jag inga ambitioner om att agera öppet.