Nikotikotin och jag for till stjärnorna – del 5: Dagboken, sjätte kapitlet
Idag är det fredag, nästan en vecka sedan jag skrev sist. Jag har varit utan nikotin sedan den där fredagskvällen för en vecka sedan. Jag har varit utan nikotin i kroppen i 6,5 dygn. Det har inte hänt sen jag tog det första blosset nyss 18 fyllda.
Det går för det mesta bra men en av mina hanteringstekniker är att frikostigt använda mig att Onico, ett nikotinfritt alternativ. Det sämsta är dock att jag ohämmat ökat mitt sockerintag än mer än vad jag tidigare beskrev. Tidigare har jag inte ägnat mig åt att äta godis på dagtid under vardagarna och nu har det varit mer regel än undantag att jag sitter och snaskar.
Min största oro är alltså att summan av lasterna skulle vara konstant och jag känner mig lite för jag-svag för att motbevisa det. Energin i mitt sinne den viljestyrka jag lyckas uppbåda klarar inte riktigt av att säga nej, utan snarare bara ändra riktning. Som om jag stod i en flod, med målet att skydda en sten. Min kropp räcker för att täcka flödet runt den stenen, men är inte tillräcklig för att dämma upp vattenmassornas framfart.
Det känns alltså nästan som ett misslyckade, trots att jag är nikotinfri och mer än ofta tänker jag att det helt enkelt vore bättre och mindre skadligt att lyfta plastcylindern som innehåller de ljuvligt doftande och välsmakande tobaksbladen.