Nikotikotin och jag for till stjärnorna – del 5: Dagboken, sjunde kapitlet
Jag skulle inte säga att jag är färdig eller att jag helt gjort upp med mitt beroende. Jag känner en konstant längtan och har ännu inte lärt mig det fullständigt obegripliga i att hantera smaken av min mun. Jag vet att jag återkommer till det likt en LP-skiva som har lämnats på efter att spåren med musik har tagit slut, men det är så absurt. Jag vet inte om ickesnusare någonsin reflekterar över hur orimligt det är att känna att din mun är tom. Det är väl lite som andningen antar jag, den bara finns där till dess att någon kommer och säger, ”tänk på din andning, du andas nu manuellt”. Ta inte åt dig bara för att du läser det. Andningen sköter sig själv och du behöver inte styra den. Det är inte som att du måste välja om du ska andas genom näsa eller mun. Eller vilken takt. Djupa eller korta. Oavsett är du fri att inte skänka det en tanke eftersom att det sker utan din inblandning.
Den relation du har till din andning just nu är den jag har konstant till min mun, förutsatt att du likt jag sitter här och är hälften irriterad över min medvetenhet och hälften paranoid att om jag inte agerar kommer jag inte få luft. Så som du tänker på din andning just nu tänker jag på min mun: mycket och lågintensivt. Egentligen är det väl inte munnen som sådan, utan avsaknaden av tillsatsen påse med tobak i.
Det som gör att jag ändå skriver sista kapitlet är att jag nu börjat bryta vanan på riktigt. Det är nu tre dagar sedan jag tog en Onico senast och jag har mindre och mindre ersatt det med socker. Jag lever helt enkelt med en tillfredställd känsla som inte jagar. Mitt inre är inte i ett halvstressat och splittrad läge som söker, utan jag har landat i tryggheten av att veta att jag är beroende men har kontroll över det. Den saknad jag känner vilar alltså mer i en harmoni.
Längre vet jag inte om jag någonsin kommer komma eftersom att vänner och andra som skrivit av sig på internet vittnar om att snusets längtan mer eller mindre är permanent. Det jag däremot vet är att jag själv bestämmer och jag känner hur det här kommer gå vägen. Jag är inte färdig, men jag har gjort upp med mitt beroende tillräckligt mycket för att behovet av att skriva om det har mattats av. Skrivandet är inte det jag längtar efter att få något att göra för att klara mig en timme till utan prilla, utan det är just nu något jag gör för att stänga det projektet som denna nästan 5000 ord långa vandring genom mitt psyke har inneburit.
Jag är inte fri, men det är jag som bestämmer. Det är mest jobbigt, men det vilar en tillfredställelse i att själv avgöra istället för att hänföras av en slentrianmässig vana. Jag har nu när detta publiceras varit nikotinfri i 5 veckor lite drygt men räknandet börjar tappa mening. För det är inte lika mycket kamp, som en annan vardag. Att vara snusare är inte längre en del av min identitet och det känns helt okej.