Inför att Lotus skulle födas så växte sig gräset orimligt högt. Det såg mer ut som en äng än en gräsmatta, även om det aldrig sett ut riktigt som en gräsmatta, pga all mossa. Anledningen till att det hade fått växa sig så okontrollerat var dels att vi var ute relativt lite och att det varje gång skulle regna och ha sig när vi väl var där. Tur var att jag någon vecka innan hans födelse fick chansen att gå lös med trimmern och kapa ner det som vuxit utan mänsklig handpåläggning. Tydligen är det viktigt att inte klippa för stor del av gräset på en gång, utan att det ska bitas ner steg för steg så att det inte tar skada. Jag hoppade det och körde på. (Det överlevde fint) Trimmern är för övrigt är den näst bästa trädgårdsmaskinen, alla vet att lövblåsen är bäst.
Det finns något fint med att gå med handklipparen där ute och se hur de gröna stråna bara viker sig allt eftersom att trumman av blad virvlar över dem. Det är en aktivitet som bringar mycket njutning eftersom att det alltid kommer ett så direkt resultat. Gräset som får den välvårdade looken samtidigt som den sprider en doft av sommar. Kroppen som känner av ansträngningen utan att det är så mycket att klippa att det blir en börda. Det är ett slags avbrott och en syssla som kan liknas vid simning. Det kräver fokus men du har möjlighet att tänka på allt möjligt samtidigt som du gör det.