När ett engagemang når vägs ände

Tidigare ikväll skickade jag in ett meddelande om min avgång från posten som ledamot i Studiefrämjandet Västmanland. Det har aldrig skett tidigare att jag nått den punkt där jag känner att en situation är så svår att lösa att det inte är rimligt i förhållande till ansträngningen. Det finns alltid en väg, trodde jag, men det visade sig att jag hade fel.

Just nu är känslorna väldigt blandade. På ett sätt känns det skönt att släppa en situation som påbörjades lågintensivt för nästan ett år sedan. Att helt enkelt lämna det som varit en eskalerande ångest i så många månader. Samtidigt som jag inte kan släppa den gnagande känslan som frågar mig om jag inte hade kunnat göra något mer. En känsla som förvisso svalnar lika fort som den blossar upp, eftersom att det inte går att lösa något när motparten vägrar kontakt.

Just nu längtar jag mest efter distans, så att jag kan få bättre perspektiv på situationen och genom det lära mig var och hur jag hade kunnat agera annorlunda. Om någon varit i en liknande situation får ni mer än gärna höra av er, då reflekterande utvecklas mer tillsammans än på egen hand.

Mina orsaker till avgången finns listade i det brev som jag skickade till föreningen:

—————————————–

Härmed meddelar jag, Charles Metzmaa, min avgång som ledamot i styrelsen för Studiefrämjandet Västmanland. Denna skrivelse har skickats till styrelsen, valberedningen, verksamhetschefen och föreningens revisorer. Jag vill gärna få en bekräftelse på att detta har mottagits av respektive part.

Jag väljer att avgå för att vi nått en situation som är ohållbar. Jag har verkat för att förändra organisationen inom de ramarna för styrelsearbetet, men upplever att jag har motarbetats utanför de ramarna. Hade det funnits en fungerande kommunikation är jag övertygad om att detta hade kunnat undvikas. Mina anledningar är att:

  • jag förvägrats tillgång till ekonomiska handlingar, men förväntas vara personligt ansvarig för föreningens ekonomi och redovisning. Jag gav ett flertal olika alternativ till hur det kunde lösas, men fick bara blankt nej på allt och inga alternativa lösningar presenterades.
  • jag vid flera tillfällen har diskuterats i min frånvaro. Detta har vid två tillfällen lett till att tillsägelser mot mig har protokollförts, utan att någon pratat med mig om det vare sig före eller efter mötet.
  • jag har blivit tillsagd att följa “vedertagna rutiner”, men när jag frågat efter de rutinerna har jag fått till svar att de inte finns att läsa.
  • ordföranden undviker mig med flit, något hon också skrivit i klartext, vilket omöjliggör en dialog och kraftigt begränsar möjligheterna till att hitta en lösning i situationen.
  • jag har förvägrats tillgång till viss information från de anställda som jag behöver för att kunna skriva relevanta beslutsunderlag.
  • ledamöter i styrelsen agerat i direkt strid med den arbetsordning vi har när de vid flertalet tillfällen uppmuntrat och i skarpa ordalag sagt att jag inte har rätt att lämna fram förslag till beslut.
  • beslutsunderlag som jag skrivit och skickat in till ordföranden har vid flera tillfällen ignorerats och inte kommit upp på dagordningen.
  • verksamhetschefen vid ett tillfälle agerat direkt hotfullt mot mig.
  • jag upplever att jag blivit osynliggjord, förlöjligad och undanhållen information av flertalet personer i organisationen.

 

Detta sammantaget gör att jag inte ser någon annan utväg än att jag avgår från styrelsen med omedelbar verkan. Jag vill också vara extra tydlig på punkten om ekonomi. Eftersom att jag har förvägrats insyn i densamma bör jag heller inte lastas för eventuella oegentligheter som skett under den period som jag fortfarande var ledamot.

Jag är uppriktigt ledsen för att vi kommit till denna punkt, för tiden i styrelsen har varit långt ifrån så nattsvart som detta avgångsbrev kan tyckas ge uttryck för. Detta eftersom att jag ville ge min bild av var jag tycker att det skurit sig. Men jag vill också tacka för den här tiden tillsammans. Jag har avnjutit många trevliga samtal, goda soppor och intressanta resonemang. Förhoppningsvis kommer också lärdomarna av den här perioden att hjälpa mig i framtida uppdrag.

Om någon vill prata med mig om min tid som ledamot, denna skrift eller vad som så är det bara höra av sig.

Jag önskar er och föreningen fortsatt lycka och välgång i att folkbilda Västmanland.

/Charles Metzmaa
charles@metzmaa.se
070 401 59 17