Nikotikotin och jag for till stjärnorna – del 5: Dagboken, andra kapitlet

Nikotikotin och jag for till stjärnorna – del 5: Dagboken, andra kapitlet

2-timmars-pausen-metoden har hållit på i några dagar och det gick bra fram tills igår kväll. Då fick jag för mig att jag hade koll på läget, började förhandla med mig själv om sådant som redan var förutbestämt. ”2 timmar har jag visat att jag klarat. Nu är det dessutom bara 45 minuter kvar. Jag kan ta en redan nu.” ”Här kan jag plocka en back-to-back. Behövs ingen cooldown på det här inte. Jag har koll. Han är lugn. Han är luugn sa jag.”

Så. Igår snusade jag mer eller mindre konstant.

Idag har jag överkompenserat med att inte ta med mig någon dosa till jobbet. Jag har åkt hela vägen till Stockholm och min enda chans till frälsning ligger hemma och känner sig ensam.

Det är inte att jag inte klarar det. Det är inte en omöjlig uppgift att vara utan. Det är snarare nästan lite löjligt. Är det inte värre än det här? Dvs värre än att konstant vara medveten om smaken i min mun och att jag inte kan hålla en tanke intakt längre än en genomsnittlig adhd-diagnosticerad person. Det är väl egentligen det som är konstigast. Att det inte är så illa. Att det inte är en stark abstinens. Det är snarare som att jag konstant får impulsen att ta en snus. Att jag hela tiden från impulsen skickad till mig om att jag ska agera, eftersom att min mun är tom och smakar, eh, mun.

Sen är det i sig förstås irriterande. Att tankar som tidigare var som ljus fokuserat till en laser, starkt, rakt, tydligt, numera är som ljus från en glaslampa silat genom en plexiglasskiva som använts för skateboardåkning på rullgrus.

Det är stissigt. Jag är inte irriterad. Jag har bara svårt att koncentrera mig för konstant kommer impulsen. Känslan av att jag ska föra min vänsterhand ner i fickan, lägga handflatan mot bakre änden för att öppna dosan med samma enhandsfattning. Känslan av att jag sedan ska ta en prilla med högerhanden och lägga den på tungan som viker den dubbelt och för den till sin plats vid de bakre tänderna. Det är svårt att koncentrera sig när det här händelseförloppet går på repeat. Att det kommer varje gång jag blir medveten om att jag har en mun, vilket om du tänker på det, är många gånger per minut.

Jag klarade hur som helst hela dagen tills jag kom hem. Sen körde jag tvåtimmars metoden och det var okej.