Vår altan har alltid varit supermysig, men vi hade ett problem, nämligen att varje kväll var mygginvasionen total. Vi försökte med myggspiraler och allehanda husmorstips men det blev som inte bra. Det var inte trevligt att sitta där ute och det blev att vi i slutändan alltid hamnade inomhus. Dessutom hade vi ofta när vi inte var på plats besök av fåglar som använde altanen och dess möbler som toalett. Lösningen var lika enkel som självklar, vi skulle bygga en dörr!
Turligt nog fanns redan majoriteten av det material vi behövde och vi bestämde oss för att återbruka de taklisterna som vi hade bytt ut i vardagsrummet. När jag måttade upp tog jag hjälp av vår ytterdörr för att få proportionerna rätt. För dörren måste ju vara lite mindre än själva dörröppningen för att gå att öppna och stänga på ett vettigt sätt. Känslan av att jag inte visste vad jag sysslade med var stor men jag chansade och sågade upp alla bitarna. Dessutom skulle den vara en halv centimeter längre i ena ändan.
Vi hjälptes sedan åt att skrapa, slipa och göra bitarna så rena som möjligt och sedan började vi sätta ihop dem. När jag började håla ur bitarna blev Nela lika delar förvånad och imponerad och utbrast: Jag hade bara spikat ihop dem rakt av, tur att du kan så mycket! Vi provade många olika varianter för att få det bra, bland annat körde vi med ”Monstret” (ett oscillerande multiverktyg med sågblad) och stämjärn, handsågade och en rad andra varianter som inte fungerade optimalt. Sen kom jag ihåg det uppenbara, ställ såghöjden på cirkelsågen och mata sedan spår över hela ytan. Mycket enklare och framförallt mer exakt eftersom att ytan då blev den samma över hela, inte varierande som den blev med de andra metoderna.
Ramen skruvades ihop och sedan var det frågan om de tvärgående bitarna som vi inte riktigt hade haft en plan för. Jag hade kapat dem på förhand på måfå och designen på dörren baserades på vad som kunde åstadkommas med deras längd. Efter att ha provat ett antal olika fastnade vi för de nedåtgående pilarna. Vi måttade ut så att de skulle mötas i mitten och såg till att de hamnade på jämn höjd med sin partner. När de fortfarande låg på plats ritade vi ut exakt hur snitten skulle ligga och återupprepade hela processen med att håla ur.
Jag hade hunnit måla ett varv med färgen innan jag insåg att jag var tvungen att gröpa ur lite även för gångjärnen. Gångjärn som för övrigt gav upphov till ett tvättäkta yrrolmoment när jag stod och vände, vred och försökte förstå hur de skulle fungera. För oavsett vad jag gjorde så skulle jag inte kunna hänga dörren på den sidan som jag ville. De var helt enkelt felgängade och jag rusade iväg mot snickarboden och kom tillbaka med hovtång, bågfil, olja och hammare för att knacka ut pinnen och vända på den. Nela som såg mig riva runt kom då fram och påpekade att även om jag skulle lyckas med min mission, som sannolikt bara hade slutat med trasiga gångjärn, så hade upphängningen fortfarande varit densamma. Slutresultatet blev att vi hängde dörren på andra sidan, i brist på bättre vetande.
Efter två lager färg häftade vi fast myggnätet och sedan var det bara att skruva fast ett handtag och magnetlåsen. Sen ställde vi oss med armarna i sidan och var mäkta stolta över att vi förvandlat överblivna taklister till en dörr som plötsligt gjorde det möjligt att sitta ute på altanen, och samtidigt slippa alla flygfän.
