Ni som känner mig vet att det brukar gå sådär när jag ska resa. Efter att ha börjat sprida den bilden var det något jag tröttnade på. Jag kom fram till att det inte var så charmigt att vara den som alltid klumpar till den när det gäller resor. Därför skärpte jag mig. Jag kollade biljetter, tavlor, tider ja rubbet dubbla och trippla gånger. Jag slutade till och med att #joullo-chansa mig fram över städer och använde karta. Därför har det också gått bra ganska länge. Sedan #ystadsgatagate har det faktiskt inte skett några missöden. (I Malmö finns det Ystadsgatan och Ystadsvägen. På den ena adress finns studiefrämjandet på andra medelklassvillor. Resten kan ni räkna ut)
Men nu var det dags igen.
Jag var i Karlstad. En fantastisk dag! Allt gick som det skulle. Föreläsningen var fantastisk, efteraktiviteterna peppande och jag var fullständigt hög på att vara en del av spelrörelsen. Det skulle snart gå över.
Egentligen kan mitt slarv märkas redan när jag skulle gå från Värmlands Museum till stationen. Jag hade nämligen inte kollat upp hur lång tid det tar att gå den vägen och istället för att kolla det så chansade jag bara. Nu i efterhand förstår jag inte varför. Däremot visade sig det inte vara något problem, för de 40 minuter som jag avsatt för en 15-minutersstrapats var mer än nog. Jag anlände till stationen 25 minuter före avgång.
Väl där gjorde jag vad varje ansvarsfull resenär gör. Jag kollade på tavlan som var närmast för att få reda på när mitt tåg skulle gå. Hittade nästan direkt tåget markerat Stockholm, spår 20 och 19.33. Det var till och med försenat så jag hade ännu bättre med tid på mig. Jag satte mig således ner och skrev en text om dagen, jag skulle antagligen hinna färdigt med den innan tåget!
När förseningen ökade från 5 till 10 minuter så gjorde jag vad varje ansvarsfull resenär gör. Jag kollade en extra gång på biljetten för att det inte skulle påverka mitt anslutande tåg från Stockholm till Västerås. Nej, det var hur lugnt som helst. Det bytet var hela 30 minuter så det fanns gott om marginal!
Jag hörde ett utrop i högtalarna och tog ur hörlurarna. Jag hörde hur de nämnde 19.33, Stockholm och spår 1b. Det var konstigt. Så jag slog ihop datorn och gjorde mig redo att gå. ”Konstigt att de kört ifatt förseningen och dessutom bytt spår. Tåget var markerat för spår 20 ju.” Så jag gjorde vad varje ansvarsfull resenär gör och kollade en extra gång på tavlan. Den stod fortfarande där och signalerade om sin försening med isblå siffror så jag öppnade datorn och fortsatte skriva.
Jag drabbades av en känsla. Ungefär som spindelmannens kittlande känsla av att något var fel. Så jag gjorde vad varje ansvarsfull resenär gör och kollade på tavlan en gång till. Det var verkligen försenat fortfarande. Jag var hundra procent säker och började skaka bort känslan. Lagom till att den runnit av mig likt vatten på en gås dök det plötsligt upp en andra tavla, som om från ingenstans. Den hade förstås varit där hela tiden, men jag hade inte lagt märke till den eftersom att jag redan hade hittat mitt tåg på den första tavlan.
Min blick glider över till den i ultrarapid och mina ögon börjar zooma ut och in likt en tjackad MTV-kameraperson. På den tavlan finns det nämligen också ett Stockholm, 19.33 men spår 1b. Dessutom är detta tåg inte försenat. Likt hästar ur ett brinnande stall far mina tankar som nu försöker processa denna ofattbara information. Sen sköljer det över mig när jag ser rubrikerna för respektive tavla. På den ena står det ankommande, på den andra avgående. Precis som sig bör på varje tågstation.
Tiden står nu stilla. Jag ser allt så klart. Jag ser också klockan. 19:32:45. 15 sekunder kvar till avgång. Likt Neo som duckar kulor flyger datorn ner i väskan med förvånande smidighet. Allt går så snabbt att resten av stationens väntande resenärer måste misstagit mig för en fetare och mindre asiatisk version av Bruce Lee. Precis innan jag lämnar dörrarna och andas in luften utomhus hinner jag se klockan. 19:32:54. Jag imponeras av att jag lyckats packa ihop alla mina atteraljer på nio sekunder. (Dator, mobil, laddare, sladd, jacka). Sen springer jag.
Vore det en film skulle gotiska körer sjunger olycksbådande, stora trummor dunka och stråkar glida över strängar i hastiga precisa drag. Kameran sakta rotera runt mig och sakta ner filmen för att mina studsande kinder skulle studsa i takt till den dramatiska musiken. Min vilda blick skulle uppta halva skärmen när jag ser att perrongen är tom och tåget antagligen är väldigt nära avgång. Likt en grekisk gud springer jag snabbare än jag någonsin gjort och välter nästan en barnfamilj på vägen.
Jag anländer till tåget med en andning som vittnar om att jag utvecklat astma på den 50 meter långa strecka jag precis sprungit. Jag hinner inte ens stanna innan jag med galen precision lyckats trycka på knappen trots att jag rörde mig närmare ljusets hastighet än någon fysiker kunnat teoritisera om. Att jag trycker på knappen får dörrarna att röra på sig och jag tror att jag räddat allt. Jag tror det i vad som känns som en lång stund. Egentligen tror jag på det hela vägen fram tills jag inser att det inte bara är dörrarna som rör sig. Mitt knapptryck orsakade nämligen inte att dörrarna öppnade sig utan sammanföll bara med att tåget började köra.
Sakta vandrar jag tillbaka till stationen för att kolla upp mina alternativ och säkerställa att jag inte i min Bruce Lee-imitation lämnade kvar något på min plats.
Inget var glömt, nattbussen snabbt bokad. Jag gav mig ut för att leta efter eluttag. Vid första övergångsstället väljer en bil att köra omotiverat fort och skvätta ner hela mig medelst däckplöjande i vattenpöl.
Lärdomen vi tar med oss från dagens avsnitt av #fsekreser är att avgående och ankommande är två olika saker, så kolla rubriken först innan du börjar leta efter ditt tåg.
