Detta är en text kring något jag funderat på länge. Nämligen skillnaden i att säga: “Man tycker ju att det är fel att kasta skräp i naturen” eller “Jag tycker att det är fel att kasta skräp i naturen”. För att inte förvilla någon redan nu vill jag säga att detta är något som har med genus att göra. Det är något som har med subtila signaler att göra. Jag som ägnar mycket tid åt att fundera kring formuleringar och vad de säger för något upplevde en slags eufori när jag förstod skillnaden. Fortfarande nu, sex månader efter att jag gav det tanketid kan jag fortfarande förundras. Däremot har jag inte hittat någon som är fullt lika entusiastisk över det ännu.
Det finns nämligen något kraftfullt i att byta ut alla man mot jag. Det största är att det gör saker med dig. För mig var det till en början svårt och krävde så väl medvetenhet som ansträngning. Det fanns inbyggt i mig att alltid lägga skulden för mina åsikter på en slags abstrakt tredje person/folk i allmänhet. För genom att använda “man” så är plötsligt inte åsikten min och det sänder signaler. Det säger det att jag inte riktigt är säker på vad jag tycker, för att jag måste söka stöd hos någon/något annat. Inte bara för min samtalspartner utan även för mig själv. En andra mer perifer effekt du får genom att byta ut man mot jag är att du blir personligare. Du återger inte åsikter eller tankar som du har hört från någon annan. Du säger det som betyder något för dig.
Låt oss titta på det språkligt. I detta fall hör “man” till indefinita pronomen. (Pronomen betyder ungefär “istället för namn”) Indefinita pronomen definieras: “Indefinita eller obestämda pronomen är ord som används istället för obestämda personer eller saker.” Du ersätter alltså dig själv med obestämda personer eller saker.
Vad det innebär för andra kan jag inte svara på, men för mig var det en smärre revolution. Till en början var det väldigt läskigt att konsekvent byta. För plötsligt tillskrev jag mig själv mina åsikter. Detta har lett till att jag tänker mer på vad jag säger och framförallt varför jag säger det. Inte på ett hindrande sätt, utan snarare ett befriande. För även om det kändes svårt och obekvämt i början så har det nu lett till att jag blivit starkare. Det har blivit ett verktyg för att stå stadigare och bara genom samtal med andra stärka mig själv. (Mina tankar om vad det personliga språkbruket har för makt över en person får jag utveckla i ett annat inlägg).
Prova själv. Tänk på nästa gång du använder man istället för jag. Ägna en stund åt att fundera om det är din egen åsikt som du inte vågar/vill stå för, eller om du säger något du inte vill stå för, men säger ändå. Eftersom att ingen annan blivit lyrisk med yvigt kroppsspråk som speglar mitt när jag berättar om det här är sannolikheten att just du gör det liten. Även om du inte håller med mig och känner att det hela är fånigt, tänk på när andra använder det och vilka signaler det egentligen sänder till dig i det samtal du har med den/de personerna.