Berberis, detta fanskap till växt. Visst tusiken är den aningen tjusig och visst har den till viss del sin charm. Men hade den verkligen behövt vara så taggig? Dessa sylvassa små piggar fastnar överallt och ligger i gräsmattan väntandes på en icket ont anande skolös fot. En av de första sakerna vi sa när vi kom till stugan var att trädgården var vacker, men att berberisbuskarna måste bort.
Inte nog med att taggarna i sig sprider sig, dessutom täcker de av alla möjligheter att komma åt grunden. Hade det varit tagglösa buskar hade det sannolikt gått bra att bända sig fram, men med de taggarna är det inget alternativ.
Nela gick helt enkelt lös med grenkapen och började beta av grenarna en efter en. När hon skulle börja gräva upptäckte hon dock att den vinranka som klättrar på väggen inte bara växer mycket ovan jord. Hela rabatten är ett stort virrvarr av rötter och det var minst sagt svårt att säga vilken som tillhörde vilken växt. Så nu återstår det att se om rankan blev så pass illa tilltygad att den kommer dö eller om den kommer klara sig. Oavsett så kommer delar av den behöva fästas upp på väggen igen då den slets lös lite.
Bort försvann den i vilket fall och nu funderar vi på vad vi ska göra av den ytan. Om vi ska flytta in ormbunkarna för att få mer gräsmatta eller om vi ska sätta in nya buskar som är tagglösa!
