Idag fick jag möjligheten att förhandslyssna på Kill The Kongs kommande skiva Colossus, och jävlar vilken dunderskiva det är! Jag har bara hunnit igenom den tre gånger, men jag är redan kär. Till viss del beror det på att Juggernaut (Wolfpack) och Snake Eyes legat ute på Spotify ett bra tag och de känns bekanta. Det enda negativa jag bär med mig är att både Ashes in the wind och Bring the heat hamnar utanför skivor helt och hållet. Framförallt Bring the heat som de senaste dagarna blivit något av mitt ledmotiv. Den arbetar med rytmer på ett extremt peppande och tilltalande vis som nästan arbetar upp adrenalin i kroppen. Jag lyssnar numera alltid på den innan jag kliver på en scen för att hålla en föreläsning, eftersom att den sätter mig i precis rätt läge för att ta hand om en publik.

Men åter till Colossus. Redan omslaget signalerar att jag kommer att trivas. Färgglatt på det sätt som har blivit signum för post-hardcore och med ett löfte om aggression utan att falla över i att bli töntigt. När första spåret rullar igång känner jag samma pepp som av Bring the Heat. Hearts Beat är ett rop för samling. Den manar mig till att känna mig som en del av något större, och jag är med. Den får mig att villkorslöst dyka in i resten. När detta följs upp av Juggernaut som jag lyssnat på otroligt mycket så är jag helt med på tåget och de kan göra nästan vad de vill med mig.

Nerve blåser upp tempot en aning utan att tappa bort det härliga gung som präglar alla låter och som varit ett signum för bandet ända sen de bildades. Det där svårfångade som får dig att vilja dansa glatt samtidigt som du ser lite för arg ut i ansiktet. Musik som nästan är en befallning mer än ett konstverk. Pitch black är ett av skivans svagare spår som ännu inte har gett sig till känna för mig. Jag gillar det jag hör, men den talar inte till mig på samma sätt.

The Antagonist har mycket intressant i sig. Framförallt så lyckas de utnyttja de två sångarna maximalt, inte bara röstmässigt utan även den berättelse som låten målar upp. När ni sen får se videon, som jag också fått ta del av på förhand, kommer ni att förstå vad jag menar. Men mycket små och till synes banala medel målas något extremt svårt upp och sällan har jag sett ett tydligare eller mer gripande porträtt av ångest och inre kval. Förvånansvärt övertygande skådespelarinsatser också.

Det är många låtar som får mig att omedvetet rycka i kroppen när de spelas upp. Close to the bone har samma effekt i verserna. Jag är inte helt överens med refrängen ännu, men jag känner på mig att jag kommer att gilla den. Troligtvis behöver jag se det live innan det sätter sig på riktigt. Jag uppskattar iaf verkligen de små bryggorna med många eleganta finesser från gitarristerna. Map of wounds får mig att tänka på Raised Fist. Det känns som att de tagit allt jag gillar med Umeåpojkarna och gjort det lite bättre. Om du gillar My last day, eller vad den nu heter, så kommer nog denna falla dig i smaken.

Burning in water, drowning in flames skulle kunna avfärdas som dussinmetal, men det är dussinmetal som faller mig väl i smaken. Snake Eyes är en riktig jävla partydänga som manar mer till dans än mosh, återigen på bästa sätt. The hurt stays avslutar festen på ett värdigt sätt. Hockeykörer och E-matande i en härlig mix. Samtidigt som den också väver in känslan av en konsert som är på väg att ta slut. Farvälet som gör ont men är välbehövligt för att tacka för den upplevelse som varit.

Sammantaget är det ett starkt album där jag mer än ofta kommer på mig själv med att sitta och rycka på nacken i min ensamhet. Samarbetet mellan stränginstrument och dubbla personer som vevar på slagverk skapar ett behov av rörelse. Mest undrar jag: “Om det är så här bra på skiva, hur jävla ont kommer jag ha av träningsvärk dagen efter att ha sett det live?” Så boka in 24 november i kalendern redan nu!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *