Det finns en magisk kraft i en grupp där olikheter uppmuntras, tankar ifrågasätts med genuin nyfikenhet och där allas deltagande är en ledstjärna. När ett problem presenteras för den samlingen kan du vara säker på att resultatet överstiger förväntningar och ofta rimliga gränser.

Sverok är en organisation där jag får uppleva detta ofta. Så pass ofta att vore det en monetärt mätbar företeelse skulle jag behöva deklarera det som en skattepliktig förmån. Det är en ynnest att gång på gång få hänföras av andras kunskap eller presentera smarta idéer och få tillbaka dem i ett ännu smartare skick.

Jag sitter just nu på tåget hem från ett SLAG, vilket är en träff där distriktsstyrelser och förbundsstyrelse två helger om året ses för att utveckla förbundet. På pappret borde jag inte sitta här och skriva, jag borde grissova och drägla ner min tröja med ett utslaget ansiktsuttryck. Jag har varit ensam typ 30 minuter under hela helgen, resten har varit fylld av att tänka på små saker som hur ska vi formulera en strategi som bär oss framåt de närmaste fem åren, samtal om hur engagemang uppstår och vårdas, skratt, veckad panna, fokuserat spelande, skitsnack, undersökande av hur vi kontrar en nationell omställning på regionnivå och mer. Totalt har jag sovit nio timmar på två nätter. Det är orimligt att fortfarande vara vaken med tanke på hur mycket och hur fokuserat jag har tänkt, formulerat och lyssnat. Istället sitter jag här och klappar en känsla som i sig själv är så stark att jag förundras över den. På samma sätt som jag förundras varje gång, trots att den borde bli bekant. En känsla som är ett härligt hopkok av glädje, pepp, kärnkraftslysande energi och lust att bara göra allt.

Det är egentligen en dåres mission att försöka författa en text som förmedlar detta för det är som att försöka återberätta en dråplig situation; ”du hade fattat om du var där”. Samtidigt masserar denna känsla mitt innersta väsen på ett lite för skönt sätt för att inte delas till andra.

Det jag vill säga egentligen är att det är något vackert, meningsfullt och utvecklande att odla en kultur där det arbetas aktivt med att möjliggöra hela gruppens deltagande. Att aktvit diskutera och ifrågasätta normer av utseende, beteende, person och personlighet. Att vara noga med att fördela talartiden så jämnt som möjligt. Att tydligt anmärka på när härskartekniker förekommer. Att aldrig tolerera nedgörande av någon annan. Att visa glädje över andra kompetens. Att uppmuntra till att ta och ge plats för att balansera gruppen. Att prata om likabehandling och främjartekniker. Att problematisera när någon är negativ eller raljant över person eller grupp, närvarande som frånvarande. Att lyssna förutsättningslöst och tolka välvilligt.

För oss har det här blivit nästintill självklarheter, men vi måste samtidigt hela tiden påminna oss själva och tillsammans konstant sträva efter att upprätthålla denna kultur. Den är ett resultat av hårt och medvetet arbete över ”generationer” av engagerade och den är för viktig och skör för att vi ska slarva bort den i slentrian. Den är för värdefull för att vi ska ta den för givet. Den är mig för kär för att gå förlorad.

Vi är Sverok!

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *