Lill-kusinen var på besök och var som barn är för det mesta: öppen i sinnet med tillhörande ofiltrerad ärlighet. Hon spatserade på baksidan, provade vår nybyggda trappa och ifrågasatte dess existensberättigande med tanke på att den omgärdades på ena sidan av en slänt. “Ingen kommer vilja gå i den roliga trappan när det går att springa i backen här!” Hon gick sedan vidare med att demonstrativt visa skillnaden i hur tråkigt det är att gå upp för en slänt när en kan hoppsa sig fram och tillbaka över stenladga nivåskillnader.

Hennes markering väckte tankarna som jag och Nela hade slagit ifrån oss, alltså att det faktiskt är meningslöst med en trappa bredvid en backe med svag lutning på en del av tomten som inte används som leder till en mer meningslös del av vår trädgård. Vi började diskutera och kom fram till att det hade varit kul att fortsätta stenmuren och dels få en snyggare inramning men också rättfärdiga trappan till ingenstans.

Vi började gräva. Vi fortsatte gräva. Vi grävde och vi grävde.

Vi skyfflade jorden upp i slänten för att skapa två platåer som var någorlunda plana och byggde allt eftersom en stenmur som skulle funktionera som avskiljare mellan de två avsatserna. Mycket av stenen som vi använde i muren hittade vi när vi grävde och ganska mycket tydde på att det tidigare, innan det blev en dumpplats, funnits en uppsättning som påminde om den vi nu höll på att skapa. Lite senare fann vi tecken på att det antagligen innan det var en stenmur var en dumplats igen, för under stenen tittade plötsligt en gjutjärnsspis fram. För att avsluta det hela la vi sedan ut stenplattor som leder fram till trappan och slängde upp torkställningen som fanns på tomten när vi tog över den.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *