EM-premiär och hobbylösning

Nela är fotbollsfanatiker när det kommer till EM och VM. Fanatiker på den nivån att jag likt ett tinnitus får höra det konstant i månaden före och sedan ska varje match ses. Eftersom att vi numera spenderar alla våra sommarhelger som är lediga ute i stugan uppstod dock ett problem, hur skulle det kombineras med beskådadandet av bollsparkande?

Först så säkrade hon en TV som Mamma och Pappa hade till övers i och med att alla barnen flugit ur hemmet. Nästa steg var att få någon slags signal i den varpå hon rådfrågade allehanda personer och sedan köpte en antenn. (Om någon har erfarenheter av DBVT-antenner så får ni gärna hojta till med tips) Väl ute i stugan så provade vi på olika sätt att få bild i lite drygt en timme utan resultat. Antingen så gjorde vi kapitalfel någonstans eller så befinner vi oss i ett svart hål. För vi klättrade på vinden, sprang ute på tomten och gjorde allehanda gymnastiska klätterövningar utan att minsta signal blev mottagen. Efter ett tag gav vi upp och tänkte att det antagligen går att lösa men att vi inte vet hur eller är särskilt intresserade av att förstå exakt hur det skulle gå till.

Som tur var hade vi en backupplan! Jag slängde därför fram datorn och gav den internet via telefonen och sedan kunde matchen avnjutas i sin helhet. Även om Tele2 varit fantastiska nog att förra året helt appråpå ingenting höja upp min datamängd till 50 GB så är det ingen långsiktig lösning. Denna första match inklusive förpepp drog nämligen lite drygt 6 gig att streama. Men det roliga är att vi med hjälp av mobilens internet fick bättre upplösning på sändningen än vi får hemma via marknätet.

En nöjd Nela uttryckte efter matchen att det känns som att vi är på gång nu. Första matchen var bra men det är ju först på måndag som spänningen drar igång på riktigt. Själv fortsätter jag att hänga på i den masspsykos som utgörs av en person och tittar på. Varje gång sker dessutom samma sak. Allt eftersom att matcherna spelas och jag tittar så finner jag mig själv i att gilla dem mer och mer. Det är som ett slags Stockholmssyndrom. Till slut faller jag in i peppen och skriker åt felaktiga domslut och ger ifrån mig spontana utrop av glädje när finess i form av bollkontroll utspelar sig.