Följande berättelse är baserad på verkliga händelser, men bör ses som ett verk av fiktion eftersom att det berättades i förtroende. Låt oss säga att den är helt fiktiv. Den är helt påhittad. Jag lovar. 😉

 

“Oavsett hur, var eller när du berättar detta för någon så kommer jag att förneka det.”

Hans blick stirrade på mig med en ett uttryck som var fyllt av skam, förväntningar och till viss del uppgivenhet. Hans ord sökte tröst. En tröst som han visste skulle vara möjlig eftersom att igenkänningen från min sida skulle vara total. Eftersom att han visste att hans egen fuck-up inte ens började närma sig de fadäser och snedsteg som jag själv varit med om.

Han följde upp sin inledning med att lägga korten på bordet:

“Jag misslyckades brutalt med alla mina tågresor igår. Jag bombade något så djävulskt.”

Han lutade sig bakåt i den högryggade fåtöljen och sjönk ihop till att följa dess former så som en blöt disktrasa kastad i vasken böjer sig efter stålets vilja.

Nu hade han börjat och han kunde inte hejda sig själv från att skratta hjälplöst. Mitt i skrattet nåddes han också av den självmedvetenhet som mitt leende måste ha inneburit. För jag mös. Jag satt som en katt och purrade utan att säga ett ord. Min insida spann och jag visste att han skulle fortsätta utan att jag sa ett ord eller bekräftade honom på annat sätt än att med blicken låst i hans visa mitt intensiva intresse, som jag inte gjorde ett försök att dölja. Trots att mitt yttre var stilla brann min insida av förväntan.

“Jag kommer som sagt att förneka att jag någonsin sagt detta till dig och du kommer aldrig kunna koppla det till mig. Ingen här på caféet vet vem jag är och det är bara du som bryr dig om att lyssna. Du sitter i ett hav av vittnen men ingen kommer kunna hjälpa dig.”

Nickande bekräftade mitt huvud att jag tog in och godkände vad han sa, samtidigt som vi båda visste att det bara var ett spel för gallerierna.

“Det hela började när jag fick ett SMS om att min ankomsttid hade förändrats från 11.00 till 11.15. Vilket i sig förstås inte var något problem eftersom att den föreläsning som jag skulle hålla inte började förrän, 13.00. På något sätt internaliserade jag om detta till mitt tåg gick 12.00 och när jag väl stod på perrongen fanns det så klart inte ett tåg i sikte och ingen information fanns på tavlan.”

Orden som han uttalade fick min puls att öka och jag kände det han hade känt igår eftersom jag själv stått där i det ögonblicket så många gånger. När insikten slår till med samma definitiva och oåterkalleliga självklarhet som när en byggnad demoleras. Verkligheten som nyss var sann är plötsligt bara en hög av förväntningar och de förhoppningar som en gång fanns är som upplösta. Själv står du där med det självföraktande hån som växer inifrån bröstet som berättar om hur enfaldig du varit som misstagit dig. Känslan av banal dumhet som inte går att tvätta bort. Känslan av att vara vuxen, ansvarsfull och allmänt kompetent utan att för den sakens skull kunna komma i tid eller hålla koll på klockan. Känslan av att vara vilsen, ensammen och sämst.

Tillståndet brukar turligt nog växlas över i handlingskraft och revanschlust. Ett nästan överdrivet behov av att lösa situationen för att bevisa för sig själv och den omvärld, som förvisso inget vet, att jag minsann inte är en person som skiter i det blå skåpet utan att städa upp efter mig.

Mycket riktigt följde hans berättelse den mall som jag precis målat upp för er och nu följde en utläggning om besök på diverse hemsidor och butiker som inte är värda att ta upp i skrift. Kontentan blev i vilket fall den att den stackars själ som vi alla vid det här laget ömmar för fann sig själv på en buss som lyfte honom mot den destination där förväntansfulla öron väntade sig få höra hans bevingade ord.

Fem minuter efter utsatt tid snubblar han in i salen med andan i halsen som vore han en del av en falkenbergsfars. Historiens hjälte är däremot ingen liten nykläckt and utan lyckas vända den första situationen där han likt en hundrameterslöpare som intervjuas efter ett lopp som bara kan prata mellan andetagen till något fantastiskt. Inte heller delen om hur unga, obefläckade studenter antecknade flitigt och sökte kontakt efteråt för att diskutera de insikter som han levererat med klar stämma, som uppburen av sublima krafter ska jag nedteckna för er.

Vi ägnade förvisso mycket tid åt att tala om hur föreläsningen hade gått och försökte dra gemensamma lärdomar men jag kände att det fanns mer. Egentligen gick samtalet på tomgång men han höll oss kvar där tills han drog djupt efter andan och i en suck sa:

“Så var det hemresan då.”

Ändarna på mina läppar gled återigen upp i ett leende som uttryckte medlidande. Rörelsen hejdade sig inte däremot inte denna gång utan fortsatte tills de delade på sig och blottade tänderna i ett tydligt uttryck för skadeglädje. Detta var inte alls som när han missade nattåget till Luleå med en hårsmån pga lite dålig planering. Historien skulle utveckla sig själv till ett fullskaligt misslyckade orsakat av slarv och försumlighet.

“Arrangören påpekade att jag borde gå om jag skulle hinna med det tåg som jag hade sagt att jag skulle åka med, något som jag var tacksam för eftersom att jag annars hade missat det då jag glömde tiden helt, så uppslukad av samtal med mina åhörare som jag var. Arrangören var också noga med att påpeka att stationens två spår hade omvänd ordning, spår två var alltså det närmaste och spår ett det bortersta. Arrangören gjorde också stor sak av att övertydligt påpeka en andra gång att jag skulle behöver korsa rälsen för att komma till spår ett, det spår jag skulle till.”

Den emfas som han lade på att berätta och analysera hur arrangören hade informerat honom om denna atypiska numrering gjorde fortsättningen lika lätt att se som ett ensamt grönt tält på en snöåker. Jag valde däremot inte att bryta in, för även om just denna del av berättelsen framfördes på ett simpelt vis utan större fokus på framförande var varje ord värdefullt för mig. Varje liten del av hans bekännelse sköljde över mig med samma välbehag som en varm dusch där varje stråle känns individuellt och kollektivt samtidigt.

“Jag visste att mitt tåg gick vid halv och när jag kom till stationen 15.29 så bröt sig ett tåg ut från horisonten och närmade sig mig. Jag klev på och ägnade en tanke åt den välvillige arrangören som hade sagt åt mig att gå, för annars hade det blivit springa eller missa. Något som jag självklart inte kände för eftersom att jag bara ville komma hem efter en lång dag och framförallt glömma bort min miss från förmiddagen.”

I mitt inre börjar jag måla upp honom där han sitter. Jackan är avtagen och slentrianmässigt slängd på hyllan över sätena. I öronen pumpar musiken och sakta sjunker hans axlar ner i ett avslappnat läge. Världen blir mindre och mindre tills inget annat finns. Inte ens personen i hörnet som talar lite för högt i telefonen stör. Att någon satte sig bredvid bekommer honom inte. För han har gjort sitt värv för idag och nu finns det bara att andas tills tåget bär honom närmare ledigheten för varje vaggande kast som rälsen bjuder på.

“Jag hade nästan dåsat till när konduktören kom och frågade efter min biljett. Förstrött sträckte jag fram den utan att plocka ur hörlurarna men märkte att konduktören efter kort granskande sökte kontakt. Konduktören frågade om det var så, att jag som biljetten sa, skulle till Örebro. Självfallet svarade jag med en hint av förvåning. För det var ju en ovanligt märklig fråga att ställa på ett tåg på väg till Örebro.”

Nu fick vårt tappra lejon informationen om att det var lämpligast om han klev av i Kopparberg för att byta tåg till ett som färdas i motsatt riktning. Knappt hade trumhinnan översatt sista stavelsen innan känslan var där igen. Den enfaldiga dumheten. Omyndigförklarandet. Uppgivenheten.

Med en stålgrå vinterhimmel som enda kompanjon förlängdes känslan och ältades i vad som upplevdes som en evighet där på Kopparberg station. Inte alls lika käckt som visan som korvar och badstunder. Bikten var till ända och den lämnade oss i en gemensam tystnad. När jag gjorde en ansats för att visa min nöjdhet bröt han in med hast.

“Kom ihåg att detta har aldrig hänt. Jag kommer fortsätta häckla dig offentligt när du #fsekreser. Jag vill bara att du ska veta att du inte är ensam.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *