De senaste dagarna har mitt facebookflöde varit fullt av förvåning. Förvåning över att asylboenden bränns och förvåning över att det på blanka dagen sker ett mord i rasismens namn. För mig har det aldrig varit förvånande. Det som händer följer rasismens och framförallt nationalismens tidslinje med skrämmande precision.

Där vi står nu har Sverige redan varit en gång tidigare i efterkrigstiden. Under framförallt 90-talet växte sig rasismen i landet och det resulterade i flertalet mord. I denna nutidens våg är antalet personer som fått sätta livet till lågt. Men det kommer inte att sluta här. Om inte du ser till att det slutar här.

När jag var liten sa min mamma till mig att det börjar med en knappnål och slutar med en silverskål. Ett talesätt menat att avskräcka från stöld. Själva händelseförloppet är dock det samma oavsett vad du applicerar det på. Så länge inte något eller någon bryter ett mönster så kommer det att växa så länge det får fortsatt näring. Den stora skillnadens från 90-talets våg av rasism som sköljde över Sverige var att rasism inte var rumsrent. Det fanns inte ett riksdagsparti vars enda syfte är att skilja på människor och ställa grupp mot grupp. Det kommer inte sluta här. Om inte du ser till att det slutar här.

Det är för mig oförståeligt hur samhället gått in i ett komplicerat läge som jag knappt kan beskriva. Ett läge där rasismen är normaliserad, rumsren och allmänt utbredd. Samtidigt som samtalet om detsamma är ett stort tabu. När helst ordet rasism nämns blir det antingen höjt tonläge eller obekväma skruvanden. När jag tar ordet rasism i min mun möts jag ofta av det kroppsspråk som lättast liknas vid en sköldpadda som kryper tillbaka in i sitt skal. Det kommer inte att sluta här. Om inte du ser till att det slutar här.

En av mina stora tidstjuvar har de senaste åren har varit att alltid belysa och ifrågasätta rasism när helst jag ser den. Att inte låta någon äldre släkting säga ”negerboll” utan att jag frågar hen använder just det ordet. Att inte låta en vän dela en länk från ”alternativ media” utan att få frågan, ”Varför delade du detta?” (Vilket jag häromdagen lärde mig är latin för ”nyheter som till skillnad från vanlig media inte vill återspegla verkligheten, utan genom lögner och utan pressetik propagera för en världsordning som den anonyma utgivaren önskar var verklighet) Att aldrig gå på stan och höra någon ropa ”Jävla blattejävel” efter någon annan utan att jag stannar upp och frågar varför de gjorde så.

Ofta får jag beröm för detta, främst facebookdiskussioner eftersom att de är synliga för en större publik. Det brukar sedan leda till ett samtal som ofta slutar med: ”Jag beundrar dig för att du orkar, för jag orkar inte.” Om sanningen ska fram orkar inte jag heller. Det är tröttsamt och gör mig ledsen in till djupet av själen hur någon kan se en annan människa och tänka ”Den där är mindre värd än vad jag är.” Det gör mig ont och bryter sakta ner min tro på att något någonsin kommer att bli bra igen.

Jag orkar inte. Jag gör det ändå. För grejen är den. Att om inte jag orkar, vem ska göra det då? Om det är okej för mig att sluta ta ansvar för vår kollektiva tillvaro, då blir det okej för dig att göra det också.

Idag lever vi i ett samhälle där vi har en välfinansierad och smart hatfabrik i form av ett politiskt parti. Vi ser nu också hur människor påverkas och börjar agera på detta. Därför vill jag att du från och med nu ställer upp för dina medmänniskor och vägrar låta rasismen tränga djupare in i folksjälen än den redan gjort. När helst du ser eller hör rasism vill jag att du ryter ifrån. Normaliseringen av rasism har gått så här långt. Låt den inte gå längre. Om du inte känner för dina medmänniskor så gör det för dig själv. För i takt med att synen på vem som är en värdig människa avsmalnas så kommer även du en dag att ramla utanför.

Så nästa gång du inte orkar. Ta ditt jävla ansvar och gör det ändå.

 

(Vill du ta det ännu längre så kan du engagera dig i Tillsammansskapet. Sveriges viktigaste folkrörelse som istället för att bara vara emot rasism, arbetar för öppenhet.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *