Detta är ett otroligt brett ämne där det finns en veritabel mängd att prata om, men idag tänker jag fokusera på något väldigt specifikt: strumpor. Det är nämligen så att jag större delen av mitt liv på något sätt brutit eller varit avvikande från gängse sätt att se ut men inget har varit så uppseendeväckande som mina strumpor.

Allt började 2013 när jag och Saga åkte till Gävle för att uppleva System of a Down. I gänget som vi tältade med fanns det en ny bekantskap som jag uppmärksammade avvek på en punkt. Hon hade nämligen inte ett par strumpor på sig, utan en av varje sort. Jag blev nyfiken och frågade hur det kom sig och fick ett svar som förändrade något som varit självklart för mig hela livet.

”Jag har slutat sortera strumpor. Det är praktiskt för jag sparar massor av tid varje gång jag tvättat, vilket på ett år blir en avsevärd mängd. Dessutom är det billigare och bättre för miljön. För om en av strumporna i paret går sönder behöver jag inte kassera båda, utan kan fortsätta använda den andra som vanligt.” I samma stund blev jag frälst. Utifrån två enkla argument bestämde jag mig för att helt ändra mina vanor när det kommer till tyget som klär mina fötter.

Det jag inte hade väntat mig var att det skulle vara ett i andras ögon så uppseendeväckande beteende. För sedan hösten 2013 har det i princip varit minst en person som påpekat att mina fötter inte lever i symmetrisk harmoni när det kommer till färg och mönster. Inget annat som jag gjort har varit något som omvärlden kommenterat lika friskt. Då har jag ändå haft en lång period när jag klädde mig i kedjor och kajal. Tryckt in metall i huden lite här och var, töjt mina öron och allmänt aldrig brytt mig så mycket om vad jag har på mig. Utseende har för mig aldrig varit en helhet utan ett hopplock av saker jag för tillfället tycker är snyggt.

Denna iver hos min närhet att poängtera har dock varit intressant. Jag vill vara tydlig med att jag aldrig känt mig kränkt eller på något sätt farit illa av det, men den kollektiva systematiken har varit total. Jag vill på intet sätt säga att det är samma sak eller jämförbart, men jag kan börja föreställa mig det massiva i att faktiskt avvika på ett djupare plan och vara kontinuerligt utsatt för att höra ”Du är inte rätt, du hör inte hemma”. Oavsett om det handlar om en annan könidentitet, sexuell läggning eller att som allt annat än man komma in i spelens värld och uttrycka sin kärlek för spelande. Mekaniken är den samma även om de senare exempelen är något som sårar, berör och förstör.

Jag kan förresten inte ens börja föreställa mig hur det är att ha en majoritet av en hel befolkning motverka en direkt riktat mot sig och indirekt genom upplevelser. Men likväl tänker jag på mina strumpor när jag vill påminna mig själv om att exkluderande förtryck är något som pågår hela tiden, dygnet runt och är ständigt närvarande för otroligt många människor. Det är ett enkelt knep för att påminna mig själv att inte döma utifrån valda sanningar baserat på arbiträra tecken. Skillnaden är förstås att jag närhelst den dag det skulle bli jobbigt bara kan börja sortera mina strumpor och följa strömmen. En lyx som inte den strukturellt diskriminerade inte kan unna sig.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *