Denna låt är till för dig som känner ett behov att fundera över livets storhet och svårigheter. Den är en perfekt som en stämningssättare för alla former av filosofiska funderingar och utsvävningar i det esoteriska.

Major Parkinson är ett band som kommer från Norge. Detta underverk till land när det kommer till musik. Det är så många av mina mest uppskattade guldklimpar när det kommer till pop som har en kryddning av något extra som kommer från grannen i väst. Just detta band är inte ett undantag utan har karvat en egen väg med sitt sound som är ömsom rockigt och ömsom poppigt med inslag av musikal och kabaret. Det är i många av låtarna tydligt att de hämtat inspiration från de norska förkämparna av rockig pop med skrammelsound, Kaizers Orchestra, men de har gjort dett till sitt eget. Låtarna i sig har ofta ett djup i texterna och melodier som bär känsla i varje anslag. En stor bredd i instrument används ofta, men inte i denna låt som är mer avskalad och rak.

Just låten Impermanence gjorde ett djupt nedslag i mig redan första gången jag hörde den. Den är ett paradoxsalt giftemål mellan det stillsamma och det påtvingat stressade. I samma stund som inspelningen börjar möts vi av trummor som manar till snabbfotat marschsprint som kommer hålla i sig nästan oförändrat hela låten. Flygeln som möter upp den halvsmattrande takten är som en loungemusiker som blivit rastlös och skruvat upp tempot utan att släppa den lugnande effekt som slagen av filtbeklädda hammare som slår mot spänd metalltråd har.

Snart inpå detta kliver Jon Ivar Kollbotn in med sin stämma som minner om Tom Waits och hans cigarr- och whiskeyrosslande. Den lägger en matta som skulle kunna vara en blöt filt som dödar hela låten, men istället är den perfekt avvägd mot musiken och gör att känslan av hetsig harmoni blir fullständig. Närvaron av de ljud som pressas fram ur hans stämband fyller ut låten och gör den komplett.

Dessutom lyckas låten balansera de galopperande virvelslagen, vars hastighet lätt skulle kunna göra låten tjatig, med de övriga instrumenten och istället skapa en förväntan. Låten bygger från början upp mot ett crescendo av stora mått. Den bombastiken kommer aldrig men låten får ändå sin förlösning när den kvinnliga rösten upprepar versen som hyllar stora poeter från förr innan elgitarren tar över och upprepar låtens melodi samtidigt som de andra instrumenten vrider upp till 11. Därefter mattas tempot av och avslutar låten ganska snart efter ett smakfullt fadeande och lämnar mig med en känsla av att livet är flyktigt, svårt att fånga och framförallt, det tar slut.

Om ni ska använda youtubelänken, blunda gärna. Det visuella har för mig ingen koppling till låtens storhet.

 

Andra låtar att kolla in för att fånga bandets bredd, för Impermanence är på intet sätt representativ för all deras musik, är ”Bicycle!”, ”Heart of Hickory” eller ”Euthanasia Rollercoaster”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *