Nikotikotin och jag for till stjärnorna – del 3: Att sluta röka
Det rullade på sådär rätt så länge och det gick åt minst ett paket cigg om dagen, trots att jag konstant hade snus under läppen, och det var först efter fyra år av tandembruk som jag började reflektera över det.
Det var lite som att vakna ur en dröm när jag insåg att det som bara hade varit en tanke om att prova den där vinterdagen i Växjö hade utvecklats till en heltidssysselsättning som åt upp min tid och mina pengar utan någon som helst hänsyn till mitt väl och ve.
Jag vill minnas det som att jag mer eller mindre slutade på dagen och att det aldrig var något större problem. Det var nästan bara påtagligt i situationer där jag vanligtvis tog mig en. Raster, väntan utomhus och fester, men det var aldrig svårt. Mycket är nog tack vare att jag aldrig behövde uppleva att tappa nikotintillförseln, eftersom att jag fortsatte snusa.
Jag har sedan dess vid flera tillfällen rökt igen, men utan att gå in i ett beteende. Har vi varit på semester eller wacken har det gärna blivit ett par paket, men väl hemma så har det inte ens funnits en tanke på att röka. Så det är numera ett slags avslappnat förhållande till det där jag bestämmer.
Nikotikotin och jag for till stjärnorna – del 4: Att sluta snusa
Att sluta snusa är något helt annat än att sluta röka. Som jag skrev tidigare märkte jag knappt att jag slutade röka utan jag fick hålla mig tillbaka i vissa situationer i några veckor. Men snusningen är så mycket mer konstant närvarande och framförallt innebär det inget problem eller krångel att hålla på med det. Det är bara rycka upp dosan och strax därpå har du en liten lugnebit under läppen.
Första gången jag försökte höll det i några dagar, sedan började jag igen fast denna gång i smyg för Nela. Jag blev otroligt skicklig på att vara diskret. Hela vår Thailandsresa klarade jag av två veckor utan att bli påkommen en enda gång. Någon vecka efter det så var katt och råttaleken inte rolig längre eftersom att det bara var jag som visste att vi lekte. Mitt misslyckande erkändes och jag var återigen snusare på heltid.
Det största problemet har alltid varit att jag inte vill sluta. Jag hittade ganska snart min favorit, LD Salmiak, som hade en perfekt avvägning av tobak och salmiak i sin smak. En stor del av varför jag blev så fast i snusen var nog för att det var ett rimligt och tillåtet substitut till lakrits under de åren som jag inte åt godis. För mig är det förutom ett beroende som jag inte styr också något som jag uppskattar och värdesätter. Att slippa smaken av min mun och istället få konstant tillförsel av salmiak och tobak.
Nu har det blivit dags igen dock. Jag har bestämt mig för att sluta, inte för att jag fått något nytt uppvaknande kring att det är dåligt, utan för att det är lite för självklart och jag har blivit lite för bekväm med att ljuga för mig själv om hur mycket jag tycker om och behöver det. När jag plötsligt har svårt att svara på varför jag borde sluta, men kan skriva en uppsats om varför jag borde fortsätta, när jag vet att det i grunden inte är något positivt, då är det dags.
Denna gång ska jag dokumentera det hela under dagboksliknande former.