Nikotikotin och jag for till stjärnorna – del 5: Dagboken, tredje kapitlet
Nu i helgen fallerade allt. Eller. Jag orkade inte bry mig. Det var jobb hela helgen och det var helt enkelt inte intressant att sätta mig i den situationen där jag förutom att orka med att föra nya avancerade och fantastiska samtal varje sekund också förtrycka impulsen av att ta en snus.
För varje gång den impulsen kommer så innebär det en förhandling med mig själv. Där ena sidan säger, ”du håller på att sluta, snart kommer du ändå inte få någon alls, så du kan lika gärna ge fan i.” Andra sidan kontrar med: ”Varför ska du ens sluta? DU vill ju fortsätta. Det är inte jag som hittar på det här. Du skrev det själv för några inlägg sedan. Det skadar inte med en till. Du kan sluta imorgon.”
Varje gång försvinner en liten del av min viljestyrka och jag ifrågasätter mitt beslut att sluta. Jag ifrågasätter att jag ifrågasätter mitt beslut att sluta. Jag brottas. Jag överlägger. Jag kohandlar. Jag motiverar. Jag fallerar. Jag undrar hur fan jag hamnade här.
Så över helgen sket jag helt enkelt i det. Jag snusade mycket mindre än jag brukar för jag stoppade inte automagiskt i en ny när den gamla plockades ut, men jag gjorde inget motstånd när jag uppmanat mig själv till att ta en liten luring.