Den här historien tar sin början för några veckor sedan. Det var dags för distriktskonferens med Sverok och jag anlände med fantastiska mängder energi. Knappt hade min ända träffat fåtöljen innan påstående levererades med glättig självklarhet:

“Vi har kommit fram till en sak”, började den upprymda distriktaren. “Alex är den roliga och du är den pedagogiska”, fortsatte den stoltserande distriktaren. (Alex är då förbundsordförande och är min närmaste kollega)

Historien hade kunnat sluta här. Det hade kunnat bli en bortglömt som majoriteten av allt i ett samtal. De flesta meningsutbyten kokas trots allt ner till en kollektiv känsla och sparsamma bitar av exakt återgivelse. Istället så fastnade detta. Till stor del beror det nog på den orimliga nivå av kränkhet som uppstod inom mig och sedermera letade sig ut med hjälp av aktivt kroppsspråk och förhöjt tonläge. Vi diskuterade ämnet en god stund och trots ivriga och enträgna försök att hävda att jag visst var den mest pedagogiska, men samtidigt den roligaste av oss, så ville inte distriktarna gå med på det hela.

Historien hade kunnat ta slut här också. Istället så fortsatte den. För i andra sammanhang dök det bara upp. Tillsammans med de i förbundsstyrelsen som inte hade kunnat delta på slaget, med kanslipersonal och ja i stort sett alla som jag och Alex umgås med gemensamt. Eftersom att det hade gått och blivit så ofta återkommande samtalsämne var jag helt säker på att jag och Jonella diskuterat det hela också. Jag nämnde det därför häromkvällen i förbifarten, på det sätt som något som redan diskuterats till förbannelse nämns. Hennes oförstående och lätt förvirrade blick talade om för mig att jag inte blev förstådd. Alltså återupprepade jag alla samtal vi haft runt ämnet och hur min kränkhet stegrat för var gång.

Det första hon sa när jag berättat klart var:

“Ja. Jag kan förstå vad de menar. Du är ju inte naturligt rolig. När vi träffades var du verkligen inte rolig. Du var som sjunde inseglet i svartvitt och allt.”

Min fru, min trygga hamn i detta smädarnas befläckande hav, min tårtorkande och kramande stoiska tröstare släpper mig helt sonika ner i en mörk håla. Den förväntade responsen och verkligheten har sällan stått längre från varandra eftersom att hon konstant skrattar åt mig (minst en tredjedel av hur mycket hon får sig själv att skratta iaf) och kallar mig rolig. Nu ställer hon sig på de förrädiska distriktarnas sida och tar från mig att jag skulle vara rolig.

Likt en kalvande glaciär faller argumenten ur mig utan något skönjbart mönster. Det är kränkthet utan intelligens som manifesterar sig.

Nela försöker bryta in men verkar mest vänta ut det hela innan hon får tillräckligt med talutrymme för att börja förklara sig.

“Vissa är roliga. Som jag. Jag har inget filter och tänker alltid efter att jag pratat. Det ger upphov många konstiga och roliga situationer. Du är mer genomtänkt. Du kan inte sluta vara skarp.”

Eftersom att min hjärna hade fullt upp med att värdera om komplimangen var mer värd än allt annat var jag tyst länge nog för att hon skulle kunna fortsätta.

“Du har liksom lärt dig att vara rolig. Du tänker, finurlar och formar omvärlden till något roligt. Men det är som ett overkligt lager ovanpå. Du är inte rolig i grunden utan behöver att omvärlden går igenom dina tankar för att du ska reagera på den och sedan skapa något roligt.”

Det hon sa lät vettigt och jag hade inte tänkt på det ur den vinkeln. Det var en knivskarp analys som jag kunde köpa för samtidigt som förvisso erkände mig som onatulrigt rolig så vaggade den mitt ego och sjöng lugnande visor.

Sen hände det som brukar hända.

“Ja men du förstår. Det blir lite som att jämföra äpplen och päron. Du är päron och jag är äpple. Nej vänta förresten. Jag vill vara päron. Du är ett äpple som sitter i publiken. Jag är ett päron som inte ens behöver stå i manegen. Jag sitter bakom i logen och underhåller mig själv.”

Efter det hade vi sedan ett långt samtal om vad som egentligen är roligt, vad som är humor och hur fantastiska vi båda är. Nattsömnen blev lidande men slutligen var min kränkthet över att inte vara roligast något stillad.

3 thoughts on “Den osannolika kränkheten över att inte vara roligast”

    1. Göteborgskopplingen har givetvis varit föremål för diskussion ^^ Men jag skulle heller inte vilja förminska ner hans rolighet till stadstillhörighet. Den är större än så 😀

      1. Visst är den större än så men med tanke på att en göteborgare redan från början är en renrasig Homo Sapiens, en härförare, en titan så kan man inte klandra dig nr du blir två.

        Sträck på dig och var stolt över att du trots allt fortfarande blev ihågkommen trots att du delat scen men Alexander.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *