Detta avsnitt av #FSEKreser är inte lika fyllt av fadäser som det brukar vara, men det är likväl värt att skriva eftersom att det helt plötsligt inte är jag själv som är upphovsperson till de tokigheter som kan uppstå när kropp ska förflytta sig från plats till annan. Denna gång är det min kollega, tillika största fan av just #fsekreser, Jenny som ska få stå i centrum.

Dagen började lugnt. Jag packade min väska och Nela höll på med rensningsprojekt i våra bokhyllor. Allt var lugnt. Allt var stilla. Vi hade klivit upp tidigt trots att tåget jag skulle med inte gick försen 14:40. Det tåget skulle ta mig till Stockholm där jag skulle möta upp Jenny för att sedan tillsammans åka upp till Luleå där vi ska hålla anställningsintervjuer.

När samtalet kom vid 14 så förstod jag direkt vad det handlade om. Vi hade nämligen diskuterat om huruvida vi skulle flyga upp istället, eftersom att tiderna med tåget var långt ifrån optimala. För vi skulle anlända vid 06.30 och sedan hålla fyra intervjuer från 10.00 till 19.00 för att sedan ta oss hem. Längden på dagen och mängden intervjuer kommer visa sig en utmaning i sig, även utan onödigt tidig morgonuppgång. Om det sedan läggs till orolig sömn en natt på tåg så är det som bäddat för utmattning och dåligheter för de kandidater som kommer senare på dagen. (För er som aldrig rekryterat förut kan jag flika in att 3 intervjuer på en dag är mycket, 4 är absolut max.)

När jag väl svarat så infriades mitt siande och jag var inte sen på att svara ja. Även om jag har lätt för att somna och sover ganska tungt så är det bra att minimera riskerna för gäspning inför kandidater. Det är en nog så nervös och pressande situation utan att dina intervjuare sitter och gäspar oavsett vad du svarar. Jenny blev väldigt exalterad över min jakande inställning till att flyga istället, då hon haft samma tankar men inte har fullt lika lätt för att sova samtidigt som hon befinner sig på transportmedel. Hon sa därför ”Jag bokar allt, jag bokar om din tågbiljett också.” Vilket för mig förstås kändes väldigt skönt, då ni alla vet hur det har en tendens att sluta när jag ansvarar.

Vi möttes upp på stationen i Stockholm och åt en snabb bit mat innan tåget skulle ta oss till Arlanda. Väl på plats så hände något konstigt. Jag fick iklä mig en roll som på intet sätt är obekväm, men som tenderar att sluta med varierat resultat. Jag fick bli reseledare. Lite som den känslan av att lyssna på månskenssonaten. Den är lugn och den gör dig lugn. Trots detta är det en naggande känsla av oro som ligger i bakgrunden och förtäljer att allt inte står rätt till.

Det var trots allt enkla små saker som skedde, vilket gjorde att jag viftade bort de små små puffarna av ängslan. Som att jag killgissade att vi antagligen redan var på terminal 4 och jag bara fick ett: ”Okej, ska vi sätta oss här då” till svar. Att det var tvunget för mig att dubbelkolla och inse att vi inte var på någon terminal alls, utan en matsal. Det var dock ett så litet ögonblick av förvirring att det var över i samma stund som vi styrde våra steg mot rätt plats.

När det sedan skulle checkas in, vilket då Jenny skulle göra eftersom att hon hade biljetterna så började det med att automaten sa ifrån. För få tecken i bokningsnumret. Hon hittade ganska snart vad som hade missats dock och snart matades hela numret in. Efter att maskinen hade fått snurra och tänka ett tag så nådde den slutsatsen att bokningsnumret, trots att det nu skrivits in i sin helhet helt enkelt inte fanns.

VI började dubbelkolla allt och felsökningen pågick i några minuter innan missen blev uppenbar. Biljetterna var inte bokade till 3e januari, utan till den 3e april. Ett uppenbart problem när en vill flyga just 3e januari.

Det var då jag såg det. Blicken, kroppshållningen och stämningen som lyser genom hela ens väsen. Ett tillstånd jag är mest bekant vid som upplevare snarare än åskådare. Det limbo som gör en lika beslutsam om att lösa situationen som uppgiven inför möjligheten att allt redan kan vara åt helvete. En mixtur av panik och lösningsfokus. Stilla mantran om att allt kommer lösa sig samtidigt som små pärlor av svett tränger genom huden precis vid hårfästet.

Här ska väl erkännas att jag nog inte var mycket till stöd. Jag var nog snarare den direkta motsatsen där jag stod och log mitt bredaste leende. Så orimligt och ofattbart nöjd över att inte vara centrum i en resekatastrof, utan snarare likt er läsare kunde anta er bekväma position som upplevare.

Vårt nästa hinder, än så länge som en okänd variabel i vår belägenhet var huruvida det fanns platser kvar på flyget, som vi hade tänkt att åka med, eller inte. På vägen till biljettluckan var jag återigen inte mycket till hjälp. Istället för ta mitt ansvar och hjälpa till att gemensamt bära våra problem var jag snarare för Jenny vad världen var för Atlas.

Väl framme vid försäljaren fick vi veta att policyn att det är okej att avboka biljetter inom 24 timmar inte gäller när det är 60 minuter kvar till avfärd. Jag började här ångra mitt agerande som sänke, för om det faktiskt var så att vi inte kom iväg ikväll hade jag varit ett veritabelt praktarsel. Tur för mig var att vi framför oss hade en superhjälte som trollade med knäna och bokade om våra biljetter helt utan kostnad.

Därför vill jag passa på att tacka SAS, dels för att situationen löste sig men också för att jag inte behöver befläcka mitt samvete lika illa. Det är skönt att flygbolaget var lite mer förlåtande för de missar som kan uppstå när resor ska genomföras än vad som krävs av dem. Det är den typen av bolag och människor som gör att jag kan ta mig fram genom landet så pass mycket som jag gör.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *