Generellt har jag ganska låg tröskel för att bevara saker, byggnader eller annat. Mest för att bevarandet i många fall känns som att det är för bevarandets skull. Något självklart som definitivt inte behöver förklaras eller försvaras. Något som ofta får en nostalgisk hinna över sig. Tydligast blir det här när det kommer till byggnationer där det nästan känns som att skiljelinjen för om något ska räddas undan förstörelse eller inte avgörs på huruvida de överlevt länge nog för att bli gammalt.

Anledningen till att just byggnader stör mig är att de ofta får någon form av lagstadgat utan några krav på att förklara varför den har betydelse eller någon plan på hur det ska skötas, mer än att försvåra förändringar i den. Om vi jämför med exempelvis ett museum så är målet att tillgängliggöra och förklara ett skeende eller objekt, ofta ur en historisk synvinkel. Det är alltså till skillnad från byggnader ett ärligt försök att beskriva och ge kommande generationer möjligheten att lära sig någonting.

Samtidigt fallerar min logik. De senaste dagarna har jag spenderat i Berlin och satt framför East Side Gallery i nästan en timme och bara begrundade. Alltså den längsta bevarade delen av Berlinmuren som på östsidan är täckt av väggmålningar. Bara det faktum att den här betongmassa stod där bevarad frammanade så otroligt mycket tankar inom mig. Världens orättvisor, vad jag gör åt dem och vad jag inte gör. Ironin i att den mur som tidigare höll människor separerade och åtskiljda nu står bakom korslagd metall för att skydda muren från människor. Hur tydligt den markerar och levandegör något som idag känns så väldigt avlägset. Vilka murar vi bygger människor emellan som inte manifesteras i den fysiska världen utan lever inom oss genom de fördomar och valda sanningar som vi lever efter.

Under timmen hann jag tänka en del. Ställa många frågor och nå få svar. Det var en upplevelse som för mig var väldigt stark för jag tog mig tiden att möta att möta den. Att släppa tankarna in på skinnet och verkligen känna dem. På det sättet som konst i allmänhet får sin verkliga mening först när skaparen möter betraktaren fick denna betongmassa en mening för mig när jag skapade den. Allt detta skedde utan skyltar eller förklarande texter, utan kom till mig baserat på min förkunskap.

Jag är fortfarande emot det maniska och självuppfyllande bevarandet som står i vägen för utveckling och framtid. Samtidigt tror jag att jag måste bli bättre på att uppskatta det som finns omkring mig och använda det så länge det finns. Som ett verktyg för att väcka frågor.

 

(PS. Bryter jag mot lagen när jag tillgängliggör en bild på offentlig konst som befinner sig utomlands? Eller är det avgörande var ifrån jag laddar upp bilden? Eller var min server befinner sig? Och är det originalartisterna eller de som restaurerade målningarna som borde stämma mig?
MVH, Osäker. DS)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *